Ibland är jag jobbig. Det är iofs alla ibland, men för mig är det annorlunda. Jag har rätt nyligen börjat lära känna mitt självdestruktiva jag, inte fysiskt men emotionellt...då jag är paranoid och tror att jag kommer att förlora det jag har och det är lika bra att göra mig av med det på mina villkor istället för att se folk försvinna..och detta är helt klart självuppfyllande.

Men jag är dålig på att prata om mina känslor, ens för min underbara make...den mannens tålamod är något extra.

Jag trycker ner saker som sen kommer upp till ytan på en gång...jag är rädd att detta beteende ska få mig att bli ensam ..helt ensam. Att till slut min make ska tröttna också, som så många andra gjort. Inse att jag inte är värd jobbet och lämna mig...för någon person som är mer enkelspårig och lättbegriplig, som inte har massa självdestruktiva tendenser, som är positiv. Så går det i mitt huvud vid dessa tillfällen..varje gång är jag rädd att jag gått för långt...men än har han inte lämnat mig. Så lycklig för det...

Problemet är nu att efter mitt senaste förhållande så har mina trustissues blivit större, tror jag..just nu har jag absolut inget behov av mer än ett förhållande, men i framtiden? Kommer jag någonsin kunna lite på någon igen?

Lita på att de menar vad de säger, att om de säger att de älskar mig, att det är sant...jag har fått kängor lite då och då, med oärlighet..men inte så här mycket.

Jag vill ha vänner, men hur kan någon stå ut med mig? Med alla mina problem och brister? Mina svårigheter att lita på folk. Jag vet inte.

Har insett att jag behöver hjälp att tackla min mörka sida, jag klarar det inte själv..ska till läkare på onsdag ang och jag hoppas att jag kan få kontakt med en psykolog eller så...

Jag är rädd för att bli lämnad ensam...dessa ord har fastnat i mitt huvud, att om jag fortsätter så här kommer alla att lämna mig..jag är livrädd för de. Behöver hjälp, får inte låta Gollum ta över...

Är rädd att mitt liv efterhand ska bli mer och mer osynligt, att det helt plötsligt inte ska finnas några om vill ha kontakt med mig, det är bara grått och tomt, och ingen svarar...

vill inte hamna där:(  

I söndagens ensamhet kommer jga på mig själv att göa något jag inte vill, som jag inte ska...och det är att sakna dig, vilja träffa dig...

Trots att du sa att det var dömt från början, trots att din kärlek tog slut..trots allt som hände. Jag saknar dig, och jag vet inte riktigt varför.

Så fort jag blir ensam så kommer sådana här tankar, och de är inte välkomna. Jag saknar en vän, en tjejkompis som jag kan dela saker med, som jag kan träffa så här på söndagarna och annars. Som skulle kunna distrahera mig. Som jag kunde ha kul med och stötta när hon hade det svårt...

Du är så speciell, det tycker jag fortfarande, och du är väldigt intelligent. Men du liksom jag har dina issues, och vi är lika rädda för att börja jobba med dem på ett produktivt sätt. Jag försöker men det går långsamt..vet inte om du försöker alls. Jag tror du bara förtränger..förtränger mig.

Jag vill inte sakna dig, fina person..men jag gör det, saknar ditt hår, din famn, ditt skratt. Tron på att vi hade en framtid som vi inte hade...

Inte skrivit på ett tag, hänt en del och orken har minskat, har också börjat på min andra blogg som ska handla om katter.  Jag hoppas att den ska ge mig träning i att skriva bättre.

Har haft en jobbig dag idag, mest på grund av förändringar. Kommer till min arbetsträningskurs och kan för det första inte sitta där jag vill sitta (i ett undangömt hörn där jag får vara ifred) utan är tvungen att gå upp och det ledde till att vi blev satta på en föreläsning som var. Den var säkert intressant och jag har insett nu senare att hen hade poänger i det hen sa, men just då på grund av att jag inte kunde spendera min tid där på det sätt jag ville (jobba med mitt ifred) och var tvungen att sitta i ett rum fullt med folk...tog knappt in något av det han sade och gick när det blev paus...då var jag redan trött och arg, avskyr att ha tråkigt och tvingas vara så nära andra människor.

Detta ledde till att det blev tårar och jag avskyr att gråta "in public" , så jag gjorde mitt bästa för att hitta lite lugn och ro. Sen när jag och maken kom hem fick jag ett mindre sammanbrott, var trött och fick för mig att jag skulle stöta bort de få som fortfarande bryr sig om mig och älskar mig, tills jag skulle bli ensam kvar. Att jag aldrig skulle passa in någonstans, utan bara stöta bort alla tills jag blir ensam kvar...

Maken lyckades till slut prata mig tillrätta, och nu hoppas jag att kvällen blir bättre än dagen har varit...

Måste också meddela till kursen att jag inte funkar på föreläsningar så, inte utan förvarning. För de flesta kanske det funkar men inte för mig...jag avskyr förändringar. Om jag är beredd på något så går det bättre...

Oftast är jag stolt över min Asperger, vill inte alls vara någon annan än den jag är, med Asperger som en del av det. Men ibland skulle jag ge bort allt det för att vara normal och passa in...

Men det är i svaga ögonblick...annars är jag stolt över mina quirks:) 

Jag har känt mig ledsen och arg ett bra tag nu. Igår blev jag jättearg då jag insåg att jag blivit oärligt behandlad av den person jag var tillsammans med, och att jag tydligen inte sett vilken egoistisk och svag person han var..

Men idag så lättade det, när jag satt vid en av utkiksplatserna här i Visby i vårsolen, lapade sol och fick krama på min underbara make, den person som jag varit tillsammans med i över tio år och som älskar mig. Lika mycket och mer sen vi möttes...han är så underbar!

Och ikväll blir det god potatisgratäng sen lite lotro-spelande, och jag inser hur mycket jag har att vara glad och tacksam över, min make, mina katter (5 st), att jag har ett hem och mat, att jag får njuta av solen och tänka på att sommaren är på väg...(en del av mig vill ha en sommarflört, men det är nog bäst att hålla mig till ett förhållande nu). Att jag blivit publicerad författare, och att jag har nya idéer på diktsamling! Min kommande blogg om katter..och mycket mer!

Så idag är jag glad, och det är inte bar för att jag nyinköpta fina jeans:) Önskar alla en fin valborg, och att ni ser efter att ni inte bränner några smådjur inne, till exempel igelkottar! 

Du säger att jag sårar dig, men att du ljugit för mig i ca 2 månader av vårt drygt 4 månaders förhållande, sagt att du älskade mig men eg inte gjorde det det ska tydligen inte uppröra mig.  Du visar inget när du mår dåligt utan du försvinner utan ett ord, och sen är det mitt fel att jag inte förstår dig. 

Jag kommer nog inte att få veta svaret på varför du slutade älska mig, om du nu någonsin har gjort det.  Det har du väl inte tillräckligt mycket ryggrad för att säga... Det är du, du du du hela tiden...att jag känner mig lurad sviken och sårad är helt orrelevant.

Men jag vill tacka dig, för att du visade vem du var...en egoistisk person som skyller över allt på andra, inget är nånsin ditt fel...tack men en sådan person klarar jag mig utan i mitt liv. Du säger att du vill vara min vän, men jag har krav på mina vänner med, och jag är ganska kräsen.  Just nu vet jag inte ens om jag vill träffa dig...du säger att jag inte känner dig och det har du så rätt i. 

Jag är så lycklig över att jag har min underbare make, som förstår mig och som inte blir rädd och feg så fort det blir jobbigt...du sa att du höll dig från konflikter för MIN skull...alltså en bekväm ursäkt att inte göra något själv...för om jag inte FÖRSTÅR så är det ingen idé att förklara alltså är det helt mitt fel och inte ditt. Det måste vara så bekvämt,  jag avundas dig på ett sätt.

Pröva ärlighet nästa gång....och jag önskar dig lycka till i dina fortsatta förhållanden som kommer att funka jättebra med noll kommunikation och när allt bara är den andres fel...

Good luck have fun... 

Det är ett misstag att lita på folk,  att tro att en duger som den är...känns just nu som alla bara ljuger och är oärliga...förlorat en kärlek för att jag är den jag är, och sen inte ha ryggraden att säga det utan  bara tystna.

Jag avskyr folk, går inte att lita på dem... 

Ja nu är vi där igen, att personer med Asperger ska ha dålig empati. Gång på gång får vi höra det, både av främlingar och personer vi har i vår närhet, som familjemedlemmar. Att vi har svårt  att sätta oss in i hur andra tänker...fair enough det har jag iaf svårt för varje dag, ofta känns det som att andra bara är konstiga och märkliga, men varifrån kommer tron på bristande empati?

Så många verkar vara förtjusta att säga det, som att NT:s (Neurotypiska, alltså "vanliga" människor)  har så mycket empati? Vad är empati eg? 

Jag har växt upp i tron på att empati är att känna med någon som är ledsen, att en ska förstå hur det är för den personen och kunna trösta den. Det är ju en del av empati, men det finns andra också. Som att känna medglädje (makens ord), eller sätta sig in i en persons oro eller stress eller vad det nu kan vara...helt enkelt sätta sig in i en annans känslor och tillvaro..och hur ofta händer det i samhället?

Det skulle jag vilja veta, jag har upplevt många gånger att bara motsatsen händer..och så när aspisar är ledsna eller upprörda så får de höra att "Du känner väl inget? Ni med Asperger har väl ingen empati?" osv...detta är sårande och upprörande..särskilt som så få människor ens har koll på vad empati är. Men de tycks veta precis vilka som har det och inte...

Detta gör mig arg och ledsen och ber er som har kontakt med personer med denna funktionsnedsättning att inte behandla dem så, inte utgå från att vi inte har några känslor för det är fel. Visst kan det finnas aspiesar som är känslokalla men det finns det hos alla grupper av människor.

Denna myt är skadande, bara för att en person tänker på ett annat sätt än andra gör den inte till en robot s0m inte reagerar på vad som händer runt den.

Gång på gång kommer detta upp, och det måste få ett stopp.

Jag kom att tänka på talesättet idag,  och insåg att det stämmer! Oavsett om en vill kalla det gud, ödet eller vad som så stämmer det.  I mitt liv just nu är den stängda dörren för avslutade förhållande, och den öppnade dörren mitt skrivande som på något märkligt sätt har tagit raketfart, med min diktsamling, mina nya dikter som blir mycket uppskattade till min planerade blogg om katter.  Min insikt om att det är skriva jag vill göra, och en del av mig undrar om denna insikt hade kommit på samma sätt om jag var lycklig? 

Det är  möjlogt att den hade det, men jag är övertygad om att kreativitet kommer ur elände, skapande kan bara ske genom lidande det är bevisat många gånger om av författare, poeter, konstnärer osv. Och det stämmer för mig med.

Jag mår inte bra än, det kommer nog att ta ett tag innan jag blir mig själv igen och bakslag kommer att ske. Men med denna insikt kanske det går lite lättare? 

Vi får se, jag hoppas i varje fall...